Christopher Christophersson

Bonde, husman. Blev 65 år.

Äktenskap med Brita Mattsdotter (1773 - 1868)

Noteringar

Det var Christoffers systers (Kerstin) sonson som var Jonas (Jon) Larsson i Latikberg. Jon var den siste som blev avrättad på Vilhelmina galgbacke: "Afrättad och steglad för mord och andra missgerningar". Hade skjutit sin svåger Erik Andersson och dränkt sin yngre bror Abraham och miste därför sitt liv i januari 1827, genom att halshuggas och steglas.

Stegling innebar att huvudet avskiljdes från kroppen, som därefter stympades och placerades på ett stegelhjul. Huvudet sattes fast på en spetsig påle och fick så sitta kvar i åratal till varnagel för andra.

JON LARSSON I LATIKBERG

I södra Latikberg var det en välbärgad bonde, som hette Lars Jonsson, och käringen hans hette Kerstin. Gubben var född 1774 och käringen 1776. Det där folket hade fyra barn: Johannes, Jonas, Abraham och Maria. Äldste sonen var född 1802, Jonas 1804, Abraham 1816 och Maria 1818.

Då Jonas var i fjortonde året, så kom det till Latikberg en student, som torde hade vandrat kring vida världen. Han bjöd ut sig till att stanna över vintern i Latikberg och hålla skola med barnen i byn och lära dem att läsa och skriva och räkna. Bönderna i byn gick in på att ha honom till läromästare åt barnen, men ingen fick veta, huru han hette eller var han var ifrån. Men han var obegripligt lärd och kunnig i allt och duktig i att lära barnen. De lärde sig om vintern att läsa och skriva och räkna, så det var rent oförfärligt. Men den argaste att lära var Jonas Larsson, son till Lars Jonsson. Han lärde sig att skriva så vackert och vart så färm i att diktera och ställa ihop det han skrev och lärde sig räkna, så han kunde räkna ut allt som man kunde hitta på. Men då Jon Larsson vart äldre, vart han tyst och inbunden, och det syntes på honom, att han gick och grubblade på någonting. Men ingenting sade han, och mycket höll han sig för sig själv ute och var mycket i skogen.

Så hände det en höst, att Johannes, äldre brodern, hade farit åstad för att räfsa omkring fodret nordpå myrorna emot Gåppogeles, och han hade med sig en liten tik, som var drivvit utom ytterst i rumpan, som var svart. I mörkningen om aftonen, då han gick hem, så small ett skott bredvid vägen, som han gick efter, och kulan råkade honom i axeln och rev upp ett sår ovanpå axeln. Men det underliga var, att tiken sprang efter honom och inte lät upp munnen. Av att tiken inte tog till att skälla något, då det small, förstod Johannes, att det måste vara någon som tiken var väl känd med, som hade skjutit, och han fattade genast misstanken, att det var Jonas.
Då han kom hem och talade om huru det hade gått till, så trodde de andra också, att det bestämt var Jonas, som hade skjutit. Jonas var borta i skogen utefter kvällen, men då han kom hem, frågade Johannes honom, om han fick järpen, som han sköt på nordi skogen. Men Jonas tvirrade bara på golvet och svarade ingenting utan gick till fönstret och stod och koxade ut.

Då det vart vår, och Bomsjön söderom byn hade gått upp, så tog Jonas Abraham yngre brodern, med sig och sade, att de skulle följas till Bomsjön och leta lomägg. Hemma visste de inte var pojkarna foro någonstans. Då Jonas hade rott utpå sjön, där det var riktigt djupt, så koxade han ned i vattnet och sade, att han såg lomägg på sjöbottnen, och han sade, att om Abraham lade sig på båtsuden och koxade, så skulle han också kunna se äggen. Jonas lade handen på båtsuden och sade, att Abraham skulle lägga bröstet på handen, så att han inte klämde sig mot suden. Men då Abraham hade lagt sig, så vickade Jonas ned honom i sjön, och han sjönk och drunknade.

Då Jonas kom hem, så vart det fråga om vart Abraham höll till någonstans. men Jonas påstod, att han inte hade sett till honom något. De letade pojken överallt i skogen omkring byn, men då de ingenstans funno honom, togo de på att dra misstanken, att Jonas hade racklat av med honom i sjön. Och de togo till att tala allvarsamt med Jonas, och då kröp det fram ur honom att han hade haft pojken med sig på sjön. De draggade och letade i sjön men funno inte något. Men så togo de jonas med sig på sjön, och då de kommo söderom om holmarna, där sjön är djupast, så finge de se ett kors på vattnet, och det korset glänste som guld. Då förstodo de genast, att pojken skulle ligga nere i sjön under korset, och då de draggade där, så funno de honom.

Men Jonas vinglade och nekade och påstod, att Abraham hade fallit av sig själv ur båten, och han hade inte torts tala om huru det hade gått till. Men då de kommo hem med Abraham och togo av honom kläderna, så fingo de se fingermärken på bröstet på honom efter Jonas fingrar, och då förmådde Jonas inte neka längre, utan bekände huru allt hade gått till, och sedan bekände han också, att det var han, som hade skjutit efter johannes, fastän han inte hade hittat. Han hade gjort sig en liten riskoja bakom några träd bredvid vägen, och där hade han legat och givit på sin broder. Han bekände också, att han hade tänkt taga livet av sin syster, Maria. Han hade tänkt ut att han skulle passa på då bara hon och han voro hemma och spänna henne i famnen och springa till skogen med henne och taga livet av henne där. Men det hade aldrig blivit riktigt lägligt för honom till att göra det han hade tänkt. Alla dessa ogärningar hade han tänkt göra för att han skulle få bli ensam arvtagare och få hela hemmanet och all egendom efter föräldrarna sina.

Då det led längre, så bekände han, att han hade arbetat med att göra bjäran åt sig, så att den skulle draga åt honom egendomen från grannarna. Han hade skaffat ulltråd av alla färger och tagit bloden bortur lillfingret och gjort bjärnanystanet. Men då han skulle sätta liv i bjäran, så rann det i tankarna på honom, vilken farlig synd det var att hålla på med sådant där. Och fastän han försökte flera gånger, så förmådde han inte sätta liv i den, och till slut kastade han nystanet i elden.

Till slut bar det av med Jonas på tinget, och där bekände han allt ånyo. Och så vart han dömd till döden och skulle avrättas vid Volgsjöplatsen. Men föräldrarna och syskonen till honom och alla grannarna i Latikberg skrevo till konungen och bådo om nåd för honom. Och kungen benådade honom från dödsstraffet, men Jon Larsson sade, att han hade gjort så grymma och gruvliga ogärningar, att han inte ville bli benådad och leva. Han avrättades den 6 oktober 1829 på bergåsen norr om prästgården på Volgsjöplatsen.

Den helgen det hände hade folket letat sig ut från alla byar och hål till Platsen, så att det var fullt av folk allestädes. Uppe på åsen hade de huggit bort träden och buskarna av en liten rundel inne i skogen. En hop karlar hade ställt sig runtomkring den där lilla slätten, och varje karl hade en bra lång och grov stör i vardera handen, och de där störarna höllo karlarna i kors mellan sig, så att om fången skulle försöka rymma, så skulle karlarna taga emot honom och taga fast honom. De kallade den där raden av karlar för spetsgården. Mitt inne på slätten hade de stupstocken och bredvid den hade de ställt upp steglet. Det var en lave på fyra höga stabbar, och intill den var en grov stabbe nerkörd i marken, och överst i den hade de slagit in ett spjut i överänden. Och så hade de gjort en liten granriskoja och inne i den satt mästerman, men stortäljyxan hade han stoppat in under granriset i kojväggen.

Folk hade samlats runt spetsgården, så det syntes bara huvud i huvud överallt mellan träden. Gammelfolk och ungdom och barn hade kommit dit, och en del kvinnfolk stodo med barnen på armarna, och allihop var molande tysta.

Efter en liten stund så kommo de med fången.Två handvassa karlar ledde honom, och före honom gingo prästen och länsmannen. Då de kommo in i spetsgården, så frågade prästen Jon Larsson, om han var beredd och villig till att dö, och han svarade högt och klart: "Ja" - Då tecknade mästerman till honom, att han skulle lägga sig på stupstocken. Och då han hade lagt sig, så bundo de för ögonen på honom med ett ett silkeskläde. Under tiden sprang mästerman och drog försiktigt fram yxan underifrån granriset och lade den vid kojdörren. Han var rädd, att om han hade den under granriset, så skulle den raska till, då han tog den, och det kunde fången höra och bli orolig. Så började pastorn på att läsa Fader vår, och då han hade hunnit mitt i bönen, så sprang mästerman fram och spände yxan och drog till och högg, så huvudet klingrade ned på backen och bloden sprutade.Hade inte mästerman kunnat hugga lös huvudet med ett hugg, så hade han genast blivit avsatt.

Av folket, som hade samlats dit för att se på, var det somliga som hade klivit upp i träden, så att de skulle se riktigt huru allt skulle gå till. Men då huvudet klingrade från stupstocken, var det flera ener, som svimmade och föllo ned ur träden.

Alldeles intill spetsgården stod Samuels Sara från Strömnäs. Hon hade varit svag,och nu var ytterst i dagarna. Men just då mästerman skulle till att hugga, så spände ett annat kvinnfolk i Sara och snodde om henne, så hon inte fick se på, då han högg. Hade hon fått se på, så hade väl barnet, som hon gick med, blivit alldeles på tok.

Mästerman tog dödkroppen och flidde den upp på steglet, och så tog han huvudet och slog fast det på spjutet. Och så var allt slut, och folket strömmade av gårde.


Källa: O.P. Petterssons bok: "Gamla byar i Vilhelmina".