Fanny Alfrida Rönnholm

Blev 90 år.

Äktenskap med Karl Helge "Hoahia" Fransson (1908 - 1985)

Noteringar

Fanny hette i första giftet Rönnholm Fransson, i andra giftet Krans (stavade själv sitt namn Krantz).

Fannys memoarer:

År 1916 föddes jag som andra barn i ett jordbrukarhem i Skarvsjöby Västerbotten.

Vi blev 12 syskon och tolv levde 1980 när min kära bror Yngve gick bort. Vi två förstfödda var flickor, så tidigt fick vi börja hjälpa till med allt inom hemmet.

Jordbruket var inte stort, så mamma gick ofta bort för att hjälpa andra med tvätt, sömnad, ja allt som hör till ett hem. Hon måste tjäna extra slantar för familjen var stor, så vi flickor fick stiga upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt innan vi gick till skolan. Redan vid 7-8 års ålder fick vi skiftas om att ena morgonen fick vi hjälpa till inne, den andra i ladugården för att vattna djuren och ”mökka” efter djuren. Sedan var det att springa hem på frukostrasten för att hjälpa till, vi hade ingen skolmat så ibland när jag gick till skolan smög jag med mig en bit knäckebröd och lite salt, det åt jag för att slippa gå hem för att hjälpa till. Vid 8-9 års ålder var det också slut med ledigheten på sommarloven, för var jag inte barnvakt så fick jag (geta) valla kor i skogen hela dagarna.

Vid 10 års ålder då var jag så stor tyckte de att jag fick valla kor åt en storbonde i byn ( fy sjutton va dum bonnkärringen var) men bonden själv var snäll. Jag var tvungen att stiga upp tidigt på morgonen för att följa med till ladugården för att passa korna när dom skulle pissa, för att sedan bära ut det till gödselstacken.

Jag fick även hjälpa till med mjölka, och sedan dra separatorn vilket var ganska jobbigt för bonden ägde många kor. Sedan fick jag med mig (könten) en ryggsäck av näver, för i den fanns det mat för hela dagen. Ibland hann jag bara utanför hagen, och var då nyfiken på vad mat jag hade med mig, jag (köksa könt) titta efter i ryggsäcken för att se efter vad jag hade med mig.

Jag hade en kamrat, en flicka från granngården som hade sina föräldrars kor och det kunde vara rätt så kul ibland när vädret var bra. Om det var dåligt väder så fick vi gå hem, ibland så var så luriga att vi ställde oss under ett lövträd och skakade dom för att bli ännu blötare för att få gå hem. Sedan kom hösten då flyttade bönderna hem från fäbodarna, och då började nästa bekymmer då började skolan och jobbet hemma. På kvällarna fick jag hjälpa till med att dra hem vatten från grannens brunn, då vi vintertid saknade vatten i våran brunn. Gud vad jag frös och slet, ty det var kalla vintrar i Norrland och vantar och kläder frös stela. Någon tid med läxorna hade jag inte men jag hade lätt för att lära så det gick bra i alla fall.

Mamma var ju borta och arbetade till sent på kvällarna, och jag visste att hon var mörkrädd, så jag gick ofta och mötte henne trots att hon var mycket hård mot mig. Varför vet jag inte, och även som vuxen var hon orättvis och jag tror att förklarningen var att jag aldrig bad om något utan ville klara mig själv. När jag gick i 5:e klass blev jag knuffad nedför en hög trappa, skadade ryggen så mina skolkamrater fick dra mig hem halvt medvetslös på en släde. Vi hade inte råd att åka till doktorn, utan jag låg hemma flera månader och fick sköta mina läxor i sängen. Men gud va ont jag hade när jag var tvungen att gå tillbaks till skolan och jobbet igen. När jag var 13 år fick jag ta plats som lillpiga i en familj med många barn, där var jag i två år. Vid 15 års ålder började jag sällskapa med Helge, som blev mitt öde. Redan vid 16 års ålder var jag med barn, och vad jag grät för att jag kände att det var ingen riktig kärlek. Jag minns valborgsmässoafton som det var idag där jag stod bakom knuten hemma och såg andra ungdomar drog iväg till våran majbrasa, och där stod jag med en stor mage. Sedan dansade dom på logen hemma och jag grät och förbannade att jag började sällskapa med en som inte hade annat tanke än bara på sig själv, han var ju 8 år äldre än jag. Gulli föddes den 13 maj 1933, och 2 år sedan var jag med barn igen, jag var då tvungen att gifta mig med Helge för då fanns det ingenstans att ta vägen, hade det varit idag hade jag inte flyttat ihop med Helge.

1935 flyttade vi till Barsele och fick ett arbetarsmåbruk, där fanns ju ingen öppen mark utan växte fullt med småskog på vårat skifte. Där sågade jag och röjde för att få odlingsbar mark samt ved för vinterbehov. Vi sålde korn för att få grötmjöl, men det visade sig att frosten kunde ställa till problem, ibland på hösten fick vi elda för att inte kornet skulle frysa. Vi provade med att hålla ett långt rep som vi höll i på varsin sida om fältet, för om kornaxet rörde på sig så frös dom ej. Vi slutade med det eftersom det ofta frös bort för oss. Helge gav mig en cykel för att jag var duktig, dessutom åtog jag mig stickning åt andra.

1936 föddes Gunborg och redan sept. 1937 föddes Stig, när han dog var han sju månader och då väntade jag barn igen som 1939 visade sig att det blev tvillingar. Det hade varit jobbigt att bära dessa så musklerna i magen brast, så jag låg lam i två månader och kunde inte röra mina ben. Så småningom kom jag på benen och i september samma år började jag som grindvakt åt SJ. Jag fick cykla ca: 5 mil varje dag, då det kom 10 tåg om dagen. Den enda ledigheten jag hade var varannan söndag. 1939-40 var det moblisering så det hände att det blev lika många nattåg att passa, och någon sömn blev det inte eftersom jaga hade 4 barn som krävde passning dagtid. Jag fick ibland låsa in tvillingarna i ett rum för att skilja barnen åt medan jag passade tågen, och 1939-40 var den kallaste vintern jag upplevt då det ibland var 54 grader kallt. En morgon när jag skulle åka hem från ett nattåg så orkade jag inte trampa och jag trodde att jag var trött, men när jag kom hem så visade det sig var 54 grader kallt, och vid flera tillfällen hade man sett vargspår i byn och till det sena tåget tog jag adjö av mina små för jag trodde att jag inte skulle få återse mina dessa.

Vägarna var emellanåt inte farbara för hur mycket än det snöade så plogades det bara en gång om dagen, och därför fick jag gå upp flera gånger under natten och titta hur mycket snö det kommit, för om jag inte kunde cykla så fick jag ta skidorna vilket gjorde att det tog längre tid. En morgon när tåget var försenat så hann jag inte hem mellan tågen för att ge barnen mat, så hade Gösta och Gunnar som då vara bara 4 år kokat gröt som även jag fick äta. Det är en gåta hur dom kunde göra upp eld i spisen och hålla den vid liv med den sura veden, för sur ved hade vi gott om på vintern. Ibland var den så sur att vi fick torka den i stekugnen och då kunde det rinna stora pölar med vatten från ugnen. Gulli hade börjat skolan och var inte hemma. När tvillingarna var 4 år så föddes Margareta och jag behöll grindvakten till 14 dagar innan hennes födelse. Jag minns att barnmorskan sade att Margareta cyklade när hon kom till världen. Och 14 dagar efter födelsen började jag arbeta igen. Två år senare föddes Lotten (numera Gärd) så med andra ord när jag blev 28 år så hade jag fött 7 barn. Den enda gång jag låg på KK var när lotten föddes och då var Gulli 12 år och fick då ta hand om hemmet och sina syskon och skötte även om ladugården där vi hade 2 kor som skulle mjölkas. Helge jobbade i skogen och fick ibland ta med tvillingarna för att underlätta bördan för Gulli . När jag sedermera kom hem från KK så hade Gulli skurat de trävita golven samt bakat bullar som vi fick till kaffet. Om jag haft de moderniteter som dagens mammor har med blöjor och färdig barnmat samt tvättmaskin, så hade det varit till ovärderlig hjälp.

Vintertid när jag inte hade vatten till hemmet eller ladugården så fick jag hugga hål i isen på umeälven som låg 5-600 meter hemifrån, därifrån fick jag bära vatten till matlagning, tvätt och djuren. Ibland var jag kanske inte den snällaste mamman, när jag var uppe på nätterna och skurade var jag så trött så tårarna rann, och då var det inte så lätt att vara snäll alla gånger. Ibland fick jag stå ute på älven och tvätta kläder, och fick lämna tvätten för att passa tåget och när jag kom tillbaka så hade det frusit is på vattnet i grytan. Och ändå hade jag rent och snyggt, för när andra sov så satte jag uppe och sydde kläder och stoppade strumpor åt barnen. På den tiden fanns det inte såpa så jag fick göra den själv av björkaska och andra ingredienser. Jag saknade något så självklart som potatismjöl, även detta fick man tillverka. På sommaren fick vi gnäga ”gnaga” björkris som skulle bli kvastar till vintern.

1949 fick Helge på grund av arbetsbrist i Norrland flytta till Pershyttan i Närke och ta arbete i gruvan. Så då var jag ensam med alla barnen, och i samband med detta upphörde mitt arbete vid SJ , för då dom hade installerat automatisk ljussignalsystem. Vi fick sälja vårat hemman för att få respengar för att börja på nytt i Pershyttan. En lärarinna köpte vårat hemman, och jag fick senare höra att det inte gick att upptäcka att det funnits en så stor barnskara, men en förklaring var att jag tyckte om att måla, för rent och snyggt skulle det vara. Efter en vecka när jag packat upp började jag arbeta på en tvättinrättning, och där var jag ett år och efter det fick jag ett bättre arbete på Nora Tändrörsfabrik.

1952 byggde vi ett eget hus i Nora stad, det var ett fint hus men vad hjälper det när ingen kärlek fanns. Bäst var det när vi var på var sitt håll och jag började smyga mig ut för att få dansa, för det missade jag som ung. Upptäckte att jag inte var för gammal och blev uppvaktad. Jag var också mycket intresserat av facket som resulterade att jag kom till en kurs på Brunnsvik folkhögskola, och jag fick även åka till Stockholm och förhandla för Nora Tändrörsfabrik. I Brunnsvik träffade jag mig första riktiga verkliga kärlek Stig och blev blixtkär. 1953 skildes jag från Helge och flyttade till Jönköping med mina minsta flickor. Där tog jag hushållsplats och samtidigt började jag jobba i en affär. 1954 flytta Stig hem till mig, jag trodde att det skulle bli ett himmelrike för mig och flickorna . Men det visade sig bli motsatsen till vad jag tänkt mig. Det visade sig sedermera att Stig var en sadist. 1955 blev jag sjuk och fick operera bort den ena njuren, med resultat att jag inte orkade lika mycket som förr. När jag då upptäckte att jag väntade mitt åttonde barn sökte jag abort och på den tiden måste det vara tungt vägande skäl för att få göra ett sånt ingrepp, ”men sådana fanns då både Polis och Läkare rådde mig att lämna denna karl”. Men dum som man var så gifte vi oss i oktober efter Stig hade lovat bot och bättring, men det visade sig bara vara tomma ord och löften. Både fysiskt och psykiskt misshandel fick jag utstå, han kunde ibland på nätterna hålla mig vaken genom att skrika ”hora” och ”luder” helt obefogat, trots att jag skötte om honom och hemmet perfekt samtidigt som jag hade ett heltidsarbete i en affär. Av allt detta lidande så hade jag haft magsår minst 10 gånger.

När jag var 57 år så fick jag sjukpension, som resulterade att i Stigs ögon var jag helt värdelös som människa. Ytterligare ett par år stod jag ut med Stig, för att med alla krafter befria mig från eländet.
År 1977 skaffade jag egen lägenhet som jag fortfarande bebor och har det skönt, men trots detta gäller uttrycket att ”gammal kärlek rostar inte” och jag fortsätter att städa och tvätta åt Stig. Men flytta hem till honom gör jag aldrig mera. Jag är nu 67 år gammal och vill ha lugn och ro de år jag har kvar i livet.

Jönköping 1983

Fanny Krantz

Källor